Två av mina kusiner var förbi häromdagen och tittade in i huset. Det är ju alltså deras mormor, min farmor, som har bott där, så även de har ju minnen från huset. Troligen mer och fler än mig då de är några år äldre.

Bådas reaktion när de kom in var ”Så litet det känns!” Jag vet inte om det är för att det var länge sedan de var här och förknippar alla minnen med barndomen (varför verkade allt så stort när man var barn?) eller om det är för att det inte är några ytskikt längre och ganska mörkt. Även jag tycker att det helt plötslig känns mindre. På något konstigt vis känns köket mindre trots att vi tagit ner alla bänkar och skåp. Även rummen på nedervåningen blev mindre och mindre ju mer vi rev.

Vi får hoppas att det inte känns litet sedan, utan att nya golv, väggar och tak gör att det känns större. Jag minns när jag som liten var i torkrummet och hur gigantiskt det kändes, som en gymnastiksal nästan. Men nu var det ju inte alls stort, ens innan vi började gå loss med kofoten.

Men något som alltid känts litet var toaletten, insprängd bara för att slippa utedass och kunna duscha. En kvadratmeter dusch och kanske dubbelt så stort för toalettstol och handfat. Det var riktigt skönt när vi fick bort det och veta att det kommer bli större framöver.