Ok, så nu började vi bara. Utan att egentligen ha bestämt oss för att det är det här vi vill. För som Magnus sade: ”Vi kan inte vänta på att vi ska bestämma oss, då kommer vi vara 70 år och fortfarande fundera. Vi måste komma igång nån gång.”

Som sagt, vi har semestern, sommaren och varenda helg i flera år framöver räddad.

Detta är huset som ingen tror att någon kan bo i. Detta är huset som stått övergivet i för många år. Detta är huset som jag i alla år i bakhuvudet drömt om att göra i ordning och flytta in i. Detta är huset som jag spenderat många många timmar under min uppväxt i och lekt kurragömma och gömma nyckel i. Detta är huset där min kära farmor bodde. Detta är huset jag gick till för att få diska för hand. Detta är huset som inte hade vatten och avlopp förrän 1973. Detta är huset som ligger precis jämte mina föräldrars. Detta är huset där jag åt klippt apelsin med socker på ur en stor tekopp. Detta är huset jag upptäckte att tomten inte fanns utan var farmors svåger. Detta är huset som kan bli byns vackraste. Och detta är (förhoppningsvis) huset vi kommer att bo i och våra barn växa upp.

Idag åkte vi de första tio milen av många framöver och började rivandet.

 

Ett hus som behöver oändligt mycket kärlek.